17 april 2012
Från flygplanet ser vi Nordic Lady i Akue Bay Harbor, strax innan vi landar på Juneaus
flygplats i närheten

Michael har tagit väl hand om henne under vintern.
Han bor på en vacker plats i närheten, Mendenhall Valley, vid Akue Lake och Mendenhall
Glacier. Is till drinkarna saknas aldrig, det är bara att gå ut och hacka lite.

Michael är född i Blekinge, har bott halva sitt liv i USA och dom senaste 10 åren i Alaska.
Han är en legend här, för han har ensam byggt ett mycket stort timmerhus i Pelican (det
var där vi fick hans namn och tel.nr). Han gjorde allt från grunden, fällde träden, sågade
m.m. Det är stora träd det handlar och det var fascinerande att höra honom berätta om sitt
slit, för att få dem på plats i den terrängen och det tog honom 3 år att bygga.
Varje invånare i Alaska får gratis fälla träd på statens mark, för att bygga sig ett bo.
Innan man börjar fälla, skickar man in en ansökan till myndigheterna.

Nu ska vi göra i ordning allt ombord inför kommande seglatser söderut.
Det visar sig att vi måste byta spridarna på motorn och vi anlitar samma firma som bytte
ut vattenpumpen.
Ankarspelet fungerar inte heller som det ska, elkablar och solenoid ersätts med nya och
elmotorn repareras.
Byter också elkablarna till SunAimern. Det var nödvändigt, för resultatet visar sig genast,
den laddar som när den var ny.
Har storhandlat i Juneau några gånger, tillagat många, olika rätter och konserverat dem i tryckkokaren. Så nu har vi ett matförråd, som heter duga.
I huvudstaden Juneau är det nästan helt dött, innan turistsäsongen börjar.
I Akue Bay är det liv och rörelse. En bidragande orsak är alla studenter som går på
University of Alaska Southeast + alla yrkes- och sportfiskare.

I hamnen ser vi ofta sälar och många vithövdade havsörnar har sina bon här. Det finns
också gott om korpar, fiskmåsar och tärnor.

8 maj 2012
Åker in till Juneau för att besöka tullen och få vårt seglingstillstånd från Juneau till
Ketchikan, som vi blev lovade innan vi flög hem till Sverige. Den trevliga tjänstemannen
som vi träffar känner till vårt ärende, men vet inget om ett tillfälligt seglingstillstånd. Hon
tar telefonkontakt med högste chefen och enligt honom ska båten lämna landet! Efter 15
dagar kan vi komma tillbaka och få ett nytt tillstånd!

Tulltjänstemannen Ken, som lovade oss tillståndet är ledig och återkommer inte förrän
om en vecka. Vi har inget annat val än att vänta tills han är tillbaka, så att vi kan få vårt
tillstånd. “Om Ken nu har rätt”, säger kvinnan som avslutningsord. Det pirrar lite i magen
när vi går därifrån. Tankar på hur det ska sluta och om det  finns risk för att det blir en prestigefråga mellan Ken och högste chefen, dyker upp.
Vi har tid att vänta, men hade planerat att vara i Petersburg (lilla Norge) till den 17 maj.
Där firar man Norges nationaldag i tre dagar och det hade varit kul att vara med om
firandet av vårt broderland.

15 maj 2012
Gör ett besök hos tullen igen för att träffa Ken och efter ett tag är vårt seglingstillstånd
klart.
När vi bestämt avresedag, ska vi åka in till tullen igen och få det ifyllt på dokumenten.
Enligt väderprognosen ser det bra ut i slutet av veckan.

18 maj 2012
Får seglingstillståndet påskrivet hos tullen.
Regnet det bara öser ner ... Första veckan var det sol och härligt väder, sedan har det
regnat och regnat och...  förutom ett par enstaka dagar. Det har inte regnat så mycket här i
maj på 19 år!

19 maj 2012
På morgonen släpper vi förtöjningen och gör en kort seglats till bunkerkajen.
Klockan 8.00 styr vi söderut. Underbar morgon, uppehåll och med något gult på himlen
som vi inte sett på länge. Just det, solen!
Det är gott om valar och vi ser en hel del utblås på långt håll.

När vi lagt till vid flytbryggan,

sa´ Janne, “undrar om vi får se någon björn?” Efter 5 minuter fick han syn på en björn,
på stranden mittemot.

Innan vi kröp till kojs, satt vi i sittbrunnen och njöt av en solig, varm kväll.

20 maj 2012
Uppe med tuppen, fikar och iväg.
Under dagen ser vi valar, sälar, sjölejon och Dalls tumlare, vilka gör oss sällskap vid flera
tillfällen. Dessutom mötte vi två kryssningsfartyg.
Uppehåll och soligt under seglatsen!!

När vi lägger till vid flytbryggan i den lilla viken, börjar det att regna.

21 maj 2012
Uppe med tuppen igen. Igenmulet och regn

På väg in mot Petersburg upphör regnet.

Anropar hamnen och svaret blir “nu har ni precis missat festen!” (Norges nationaldag). 
Vi går först till bunkerkajen och därefter till en anvisad plats i hamnen.

Går iland och ser oss omkring.

22 maj 2012
På morgonen skiner solen och det är kav lugnt.

Intill vår kajplats ser vi några hus med strandtomt och egna bryggor. Det är inte alltid
dom kan ta sig en tur med båten.

Fiskarna utnyttjar tidvattnet. När tidvattnet gått ut, står deras båtar torrlagda på en så
kallad grid (galler). Nu kan dom tvätta och måla botten m.m. under några timmar, tills
vattnet kommer tillbaka.

I närheten av hamnen bor också många örnar.

23 maj 2012
När vi lämnar kajen skiner solen. I Wrangel Narrow möter vi en fiskebåt och strax efter
ropar han upp oss på VHF:en. Det visade sig han var dansk, bosatt i Alaska och när han
såg vår flagga tog han kontakt. Trevligt med en pratstund.
Det är mycket vackert i Wrangel Narrow och utefter stränderna finns det en hel del hus.

Utanför viken såg vi en man som satt i en liten roddbåt och fiskade.

När vi kommit en bit  i den långsträckta viken, såg vi en bil parkerad på en liten
strandremsa bland träden och den såg verkligen malplacerad ut.
Senare på kvällen kom mannen i roddbåten och la sin båt vid strandkanten en bit bort.

Det var fullt av människor och plasttunnor (som tidigare innehållit ketchup, majonäs
m.m.) på flytbryggan, när vi la` till. Ett par kvinnor tog emot oss och berättade att dom
höll på förbättra bryggans flytkraft, genom att placera tunnorna under bryggan.

Senare kom sjöflygplanet, landade i den lilla viken och la till vid bryggan (hållplatsen).
Han släppte av en passagerare, lyfte och flög vidare med de andra passagerarna som
fanns ombord.

Det finns en hel del hus, några för årentruntboende och de övriga var sommarhus.
En man som vi träffade hade bott här de senaste 50 åren och numera bodde han i det gula
huset.

Här finns också ett litet postkontor, det främre huset med vit text på.

25 maj 2012
Lämnar Meyers Chuck på morgonen, med destination Ketchikan.
Solen skiner återigen och livet känns underbart. Under seglatsen ser vi valar och sälar.
Enligt en artikel, för några år sedan, i Allt Om Vetenskap hade en grupp forskare kommit
fram till att det råder språkförbistring bland sälar också, en säl från Alaska förstår inte en
säl från Kanada – åtminstone när det gäller hannar. (Hm, dom vill väl inte förstå!)
Tidigare är det känt att valars, flasknosdelfiners och präriehundars lockrop och läten kan
visa upp stora lokala variationer.
Vi håller utkik efter flyttimmer, ser några riktiga bamsingar men dom flesta ligger
uppspolade på stränderna. I de här farvattnen förekommer det att det finns otroligt mycket flyttimmer, oftast i samband med springhögvatten som gör att stockarna lämnar stränderna.

Sista orten i Alaska! Känns lite vemodigt.

Ringer tullen efter att vi lagt till vid bryggan i Bar Harbor och dom säger att deras lokaler
finns i den högsta byggnaden (5 våningar) i stadskärnan och att fasaden är laxrosa.
Går upp till hamnkontoret och där möter vi två glada, trevliga damer. Dom informerar oss
om allt som är värt att veta.
Därefter promenerar vi in till tullen för att klarera ut från USA.

På vägen dit ser vi bl.a. denna minibuss, parkerad utanför ett äldreboende och tycker att
devisen är så fin.

Tulltjänstemannen ordnar våra papper och vi får så småningom ett dokument och våra
pass. Janne ifrågasätter varför inte B2 -visumet är borttaget ur våra pass, eftersom vi ska
till ett nytt land. Han svarar att det inte behövs och att vi får vara i USA till mitten på
oktober. Janne ifrågasätter också detta med tiden, men inser snart att det inte är någon ide
att fortsätta samtalet.
Vi går ut därifrån, lite förbryllade.
Strax efter kommer en kvinnlig kontorist från tullen utspringande till oss och säger  
“Kanada är ett annat land”. “ Ja vi vet, säger Janne och hur är det med tiden?” Hon
skrattar och säger “jag kan inte svara på det för jag inte befäl, men ni kan gå in på internet
och kolla reglerna”.
Till saken hör, att hon satt vid sitt skrivbord och hörde resonemanget med befälet.
Vi beslutar att besöka tullen imorgon igen, för att förhoppningsvis träffa en annan tullare
som har bättre ordning på hjärnkontoret.

Vi strosar runt i Gamla Sta´n och centrum i det sköna majvädret, ca 20-25 gr, innan vi går

tillbaka till Bar Harbor. I hamnen ligger en svensk båt till och väntar på att besättningen 
ska komma tillbaka efter vintern. Vi känner till båten, men har aldrig träffat ägarna.

Pingstafton är regning och kall, så  istället för att promenera tar vi bussen till tullen.
Förklarar vårt ärende för en annan tullare och inom kort är allting klart, så nu vi kan
klarera in i Kanada utan att det ska uppstå några problem med dokumenten.

Pingstdagen var det växlande väder, sol och regnskurar.  
Tog bussen till Potlatch Park. Där har man rekonstruerat en by som visar hur
Tlingitindianerna  levde förr i Alaska.  Urinvånarna kallar sig själva för Lingit, som
betyder “Folket av tidvattnet”. Där finns snidade stamhus och totempålar.

Indianerna fällde stora cederträ och förvandlade dom till magnifika totempålar.

När vi stod och väntade på bussen, ville denne lille krabat, American Robin, också vara
med på bild.

Får ett mail av Monte på Kodiak Island, i vilket han skriver att han träffat en dansk
fiskare som berättat att han haft kontakt med oss på Wrangel Narrow, för några dagar
sedan. Världen är liten ibland.

28 maj 2012
Kastar loss från den sista staden i Alaska, med destination Prince Rupert, Kanada!
Ketchikan ligger i hjärtat av Tongass National Forest, den största i USA.
I den tempererade regnskogen lever en mängd olika djur och växtligheten är rik.
Regnskogen domineras av grova barrträd, sitkagranen som är världens största gran, kan
bli uppemot 160 m hög.

Ankrar i viken efter en kort seglats.

Ligger kvar i viken och väntar på att en kuling ska dra förbi.
När man klarerat ut från USA får man ligga i vikar och vänta på väderfönster, men när
man väl passerat gränsen till Kanada måste man gå direkt till första inklareringshamn.

31 maj 2012
Upp med ankaret vid niotiden.
Sjö och vind emot oss. Regnskurar och emellanåt solglimtar. Fick kryssa hela sträckan.

Det låg fyra båtar i den vackra ankarplatsen när vi kom in på kvällskvisten.

Efter en stund får vi besök av ett par i sin kajak. Dom är intresserade av vår båt och
tycker att den verkligen är anpassad för långsegling och att man sitter väl skyddad i
sittbrunnen och inte behöver stå ute i regn och rusk. 

1 juni 2012
Efter en god natts sömn, lättar vi ankar kl. 06.00 för vidare färd mot ett nytt land.

Vädret känns kyligt och dagens färg är grå.

Nära gränsen till Kanada ropar motorbåten Manread upp oss. Han är på väg norrrut och
undrar hurdant väder vi har haft, den senaste tiden i Alaska.
Vi passerar så småningom gränsen ute på Chatham Strait

och halar den amerikanska flaggan

The Last Frontier. Bye-bye Alaska och alla underbara, gästfria människor!